×
HelsinkiMissio käyttää evästeitä varmistaakseen mahdollisimman hyvän käyttökokemuksen. Jatkamalla sivustomme käyttöä hyväksyt käyttöehdot ja evästeiden käytön. Lue lisää ›
Hyväksy
Bloggen om gemenskap

Rapport från en spårvagn

19.04.2017

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 
Jag fängslades av Kaurismäkis utstrålning. När man läser om honom handlar det mest om hans alkoholkonsumtion, att han uppträtt berusad etc etc. Men när han själv fick komma till tals var han lugnt begrundande, pedagogisk och framför allt lågmält vänlig. Jag fäste mig speciellt vid att han betonade sina filmers positiva budskap, att han vill att de ska sluta ”lyckligt”. Det är en ovanlig inställning. Det mesta idag verkar sluta olyckligt, i filmer och i verkligheten. Men Kaurismäki insisterar på ljuset och jag beundrar honom för det.
 
Jag är en listmänska, en sån som skriver listor. Komihåg-listor, dettaharhänt-listor, sakerjagoroarmigöver-listor. Komihågattkollalistorna-lista. Rättelse: jag skrev sådana listor tidigare. Nu har jag slutat och koncentrerar mig på en enda lista: lägg märke till trevliga saker som händer.
 
Det är ren självbevarelsedrift från min sida. Jag orkar inte längre bära tyngden av insikter om alla fel och brister i vår värld på mina axlar. Jag skriver visserligen på alla upprop som Amnesty, Greenpeace, olika behjärtansvärda organisationer sänder mig, jag betalar in små summor på deras konton och vet att de inte försvinner i fel fickor.
 
Men framför allt koncentrerar jag mig på att upptäcka, lägga märke till, bra händelser omkring mig. Eftersom jag är en spårvagnsvän så sker de flesta av mina iakttagelser i spårvagnar. Ofta i överfulla spårvagnar där kampen om sittplatser kan bli nog så häftig.
 
Då vill jag till en början poängtera att unga mänskor oftast reser sig upp och ger sin plats åt de äldre. Både unga män och unga kvinnor. Jag har många gånger med en suck av lättnad sjunkit ner på en sådan plats. Men inte bara ungdomar utan också äldre damer och herrar håller ett öga på vem som behöver sittplats.
 
Bag ladyn med sina oräkneliga påsar och kassar och pipon bestämt neddragen över ansiktet stod och balanserade i gången. Då reste sig en äldre dam och gav sin plats åt henne. ”Vi måste ta hand om varandra” viskade hon åt mig. Hennes exempel ledde till att både hon och jag fick sittplatser efter en stund.
 
En annan gång skulle jag byta spårvagn och ta mig över två livligt trafikerade gator till den andra spårvagnen. Vid spårvagnshållplatsen fanns en bänk där jag sjönk ner. En ung kvinna satte sig bredvid mig och frågade: är det säkert att ni klarar er nu?
 
Jag blev både förvånad och aningen förnärmad. Ser jag så borttappad ut? Jag bedyrade att jag klarade mig. Hon sa att jag påminde om hennes mormor som nyligen opererats i höften. Hennes mamman var burn out och sjukledig, morfar hade dött för en tid sen. Själv hade hon tre pojkar, födda med ett års och två månaders mellanrum, och dessutom ett eget företag att ta hand om. Jag närapå förstummades av all denna information men tackade för hennes omsorger.
 
Jag varnade henne också för att ta alltför stort ansvar för alltför många mänskor. Risken för burn out var stor för henne. ”Jag vet” sa hon. ”Jag är redan burn out. Och nu måste jag skynda mig hem och jobba med mitt företag.”
 
Jag hoppas hennes livshistoria slutar lyckligt. Att hennes mormors höft blir bra, att hennes mamma blir frisk och återfår sitt jobb, att hennes pojkar också har en pappa nånstans i bakgrunden, att hennes företag går på vinst. Och att hon skär ner på sina ambitioner att förbättra hela världen.
 
Jag kunde ha sagt: Gå och se Kaurismäkis film Le Havre. Då får du vila en stund bland mänskor som tar hand om varandra till det yttersta utan att ens snudda vid begreppet burn out.

Birgitta Boucht

Bloggen om gemenskap – Kaikki kirjoitukset

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Näytä lisää ›