×
HelsinkiMissio käyttää evästeitä varmistaakseen mahdollisimman hyvän käyttökokemuksen. Jatkamalla sivustomme käyttöä hyväksyt käyttöehdot ja evästeiden käytön. Lue lisää ›
Hyväksy
Bloggen om gemenskap

Möte i buss

17.05.2015

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde. "Jag måste tänka mig för innan jag lyfter benet." Busschauffören väntade medan hon tänkte.

Väl på plats inledde hon ett intressant samtal med mig. Hon visade vad hon hade i sina många plastkassar: torra kvistar. Hon berättade att hon går omkring i stadens parker och samlar kvistar. Dem tar hon hem och sätter i vatten. Sedan väntar hon på att de skall kvickna till, få knoppar och blad. Då namnger hon dem, vet vilket träd eller vilken buske det handlar om. Hon är ute varje dag på nya upptäcktsfärder. "Jag städar lite i parkerna samtidigt."

Hon var mycket gammal. Hennes hår låg tunt som damm på det knotiga huvudet. Hennes kläder var slitna och skorna snedgångna. Hon liknade i själva verket en torr kvist. Men bara till det yttre. Inne i henne sjöd nyfikenhet, naturkunskap och en besatthet som säkert hållit henne på fötter längre än någon läkare vågat förutspå.

När vi pratat färdigt om kvistar, korta, långa, mossiga – absolut inte döda bara sovande i väntan på att upptäckas och tas om hand – så övergick hon till andra samtalsämnen. Det var flaggdag och hon såg kritiskt på de flaggor som syntes genom bussfönstret. "Vi har ingen flaggkultur i det här landet. Det är fel format på flaggorna, antingen för små för de höga flaggstängerna, eller för stora för de korta fasadstängerna. Titta bara, helt fel!"

Jag tittade och insåg att hon hade rätt. Jag insåg också att jag inte visste varför vi flaggade. "Europa-dagen" sade hon lakoniskt. Hon var verkligen en vandrande uppslagsbok.

När vi steg av vid ändhållplatsen var kvinnan plötsligt försvunnen. Hon hade krupit ner framför bussens framhjul. Med visst besvär tog hon sig upp, triumferande. Hon hade en mycket liten kvist i handen, som hon räddat från att bli överkörd. Busschauffören såg skakad ut. Han tänkte garanterat mera på hennes säkerhet än på kvistens. Jag tackade för det intressanta samtalet och hoppades på ett snart återseende. "Näkemiin" sa hon och samlade ihop sina plastkassar. Styrde sina steg mot närmaste park.

Numera ser jag med en annan blick på min omgivning när jag promenerar runt LillHoplax-viken. Jag har ännu inte lärt mig vilka kvistar det lönar sig att ta hand om men på min balkong har jag en stor vas där jag sticker ner både det ena och det andra. Om de slår ut så kommer jag inte att veta vad de heter, men strunt i det. Jag har anslutit mig till dem som städar i parkerna. Eller snarare till dem som är tacksamma för livets alla märkvärdiga möten och oväntade samtal.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Är sällan på landet, har noll koll på naturen och dess under. Men ligger uppenbarligen i träning.

Bloggen om gemenskap – Kaikki kirjoitukset

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Näytä lisää ›