×
HelsinkiMissio käyttää evästeitä varmistaakseen mahdollisimman hyvän käyttökokemuksen. Jatkamalla sivustomme käyttöä hyväksyt käyttöehdot ja evästeiden käytön. Lue lisää ›
Hyväksy
Bloggen om gemenskap

Det stora äventyret skapar vi själva

23.04.2015

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp. Jag saknar äventyren. Idag gör jag slentrianmässiga promenader i mitt närområde. Men finns det något mera avtändande än att promenera för att det eventuellt hindrar förstoppning eller motverkar demens? När man är redo för det stora äventyret?

Idag bestämde jag mig för att ändra infallsvinkel och synsätt. Jag beslöt att verkligen se och försöka uppfatta vad som händer omkring mig på promenaden, också tillåta mig att spekulera kring de mänskor jag mötte. Först såg jag på avstånd en pappa som med väldig fart skuffade en barnvagn med sin baby. Vart hade han så bråttom? När jag närmade mig blev jag osäker: jag trodde han var man för att han var helt skallig. Men kanske det var en mamma jag såg, en mamma med cancer? Jag gick vidare och såg en nätt virkad mössa ligga på marken, babyns eller mammans? Jag tog upp den och sprang efter det lilla ekipaget. Föräldern hade vänt och jag viftade med mössan. Vi möttes, mamman tackade och drog snabbt på sig mössan, en gest som berättade att hon var illa till mods utan den.

Vi gick vidare åt var sitt håll. Jag mötte en flicka som hälsade trots att vi inte kände varandra. Jag gladde mig över att bo på en plats där man hälsar på alla man möter. En liten pojke slöt upp vid min sida, han kom från skolan. Han var invandrare men talade finska bättre än jag. Han kunde namn på en massa fåglar som jag inte kunde identifiera ens på svenska. Han var nio år och gick på första klassen. Jag är äldst i klassen sa han stolt.  Vi pratade länge tills han plötsligt kom ihåg: min mamma har sagt att jag inte får prata med någon jag inte känner. Han sprang sin väg och jag blev kvar med de finskspråkiga fåglarna.

En hare skuttade förbi. I mina ögon var den jättestor. Det kan bero på att jag just förundrat mig över att alla hundar nuförtiden är så väldigt små. Jag visste inte att det finns så många små hundar som alla ser olika ut. Då hörde jag pianospel genom ett öppet fönster. Jag föreställde mig att det var den lilla invandrarpojken som spelade. Han kommer att bli en ny Olli Mustonen eller kanske en rockstjärna, musiker i alla fall, bestämde jag.

Allt detta hann jag uppleva på mindre än en halv timme. Avgiftsfritt. Utåt sett verkar det kanske inte som det stora äventyret i mitt liv. Men inom mig bor nu ett brokigt sällskap som långsamt bekantar sig med varandra. Invandrarpojkens mamma får kontakt med den cancersjuka kvinnan, lovar hjälpa henne med babyn. Pojken går ut med den lilla lilla hunden. Det visar sig att hunden är begåvad, den börjar dansa när pojken spelar piano. Flickan som hälsade på mig vill ordna en gårdsfest för hela kvarteret. MA Numminen har lovat uppträda som hare.

Birgitta Boucht, författare, f. 1940. Tre barn, sex barnbarn. Tycker att var och en av oss skall skapa precis de äventyr vi själva vill uppleva.

Bloggen om gemenskap – Kaikki kirjoitukset

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Näytä lisää ›