×
HelsinkiMissio käyttää evästeitä varmistaakseen mahdollisimman hyvän käyttökokemuksen. Jatkamalla sivustomme käyttöä hyväksyt käyttöehdot ja evästeiden käytön. Lue lisää ›
Hyväksy
Bloggen om gemenskap

Det är när man låter sig ske som man växer

24.08.2015

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

"Långtråkig" svarar jag. Och undrar varför jag inte säger som det är. "Tung. Ensam. Kropp och själ i otakt. Regn gör mig deprimerad. Värme suger musten ur mig. Jag tycker inte om sommarmånaderna."

Varje år tror jag att det ska bli annorlunda. I sommar ska jag promenera mycket, sitta på utekaféer och njuta, läsa bra böcker, skriva på det manuskript som mognar i mitt bakhuvud. I sommar ska jag tacka ja när vänner bjuder mig till sig på landet över ett veckoslut. I sommar ska jag äta hälsosamt, dricka mycket vatten, åka på blixtvisit till Stockholm och förvåna mina vänner över att jag äntligen kommer på det besök jag aviserat de senaste fem åren. I sommar ska jag bjuda in grannar och vänner till samvaro kring skumpa och lite tilltugg. I sommar ska jag vara social och trevlig, färdig för allehanda äventyr.

Och hur gick det? Jag bläddrar i min dagbok. Det första som möter mig är ett stort urklipp omgivet av ilskna utropstecken. "Motion är det bästa vapnet mot demens". Därefter sida upp och sida ner med anteckningar om mardrömmar, sömnlöshet, hetsätande mitt i natten. Oförmåga att hålla reda på vilken dag det är. Har jag ätit idag? Vad har jag ätit idag?

Nej, sommaren är inte min favoritårstid, hur mycket jag än ser fram emot den i novembermörkret, decemberhetsen, vårtröttheten. Det som förvånar mig är att jag inte lärt mig något under ett långt liv. Så här har det alltid varit. När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag ett klart mönster. Tre månader i exil på landet. Inga jämnåriga inom räckhåll. Ingen simstrand. Ilskna grannar. Absolut ingenting att göra. Långtråkigt. Ensamt. 

Och så har det tydligen fortsatt. En evig klagosång över att jag ingenting får gjort, ingenting orkar, ingenting vill. Långtråkigt. Ensamt. Hett. Eller vått.

I detta skede av uppgivenhet och självhat läser jag poeten och prästen Kent Danielssons statusuppdatering på Facebook. Han predikar med dessa ord i St Olofs kyrka samtidigt som jag skriver mina litanior. Så här säger han:

Var inte så kritisk. Fördöm inte dig själv på förhand. 
Det är i handling som möjligheterna öppnar sig. 
Det är när man överlåter sig åt orden som orden kommer. 
Det är när man låter sig ske som man växer. 
Det är när man fullständigt överlåter sig i sin älskades famn som kärlekens mysterium bär genom allt.
Det är när man överlåter sig som gränser överskrids. 
Som helighet händer.

Sällan har ord kommit till mig i så rätt ögonblick. Innerligt tack.
 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Övar sig i att fånga upp rätt ord i rätt ögonblick och sprida dem vidare. Egna och andras. Oavsett årstid behöver vi de oavvisliga orden.

Bloggen om gemenskap – Kaikki kirjoitukset

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Näytä lisää ›