×
HelsinkiMissio käyttää evästeitä varmistaakseen mahdollisimman hyvän käyttökokemuksen. Jatkamalla sivustomme käyttöä hyväksyt käyttöehdot ja evästeiden käytön. Lue lisää ›
Hyväksy
Bloggen om gemenskap

Att se döden i vitögat

16.09.2015

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

Jag åkte buss och skulle stiga av vid utgången längst bak där det är ganska många trappsteg ner till marknivån. Jag hade hunnit halvvägs när chauffören stängde dörrarna. Jag kände en hård smäll mot axel och arm och slängdes med kraft ut ur bussen, ner på gatan med huvudet intill bussen.

Där mötte jag döden. Med huvudet snett framför bussens bakre hjul hann jag tänka: kör han nu så krossas jag. Det tog en sekund att inse att det sista jag skulle se i livet var ett egendomligt räfflat jättestort gummihjul. Så ser dödens vitöga ut?
Nej. Jag blev snabbt uppdragen av personer vid hållplatsen som väntade på andra bussar. Min buss stod stilla, någon medpassagerare hade antagligen uppfattat vad som hänt och skrikit, chauffören kom springande, rädd och uppskakad. Han förklarade att det var svårt att uppfatta, dvs se, om en passagerare hunnit ut ur bussen. Och det var rusningstid.

Jag stod uppdragen på egna ben. Ingenting kändes brutet, inget blod strömmade. Jag tog mig hem –  och vad jag sedan gjorde minns jag inte. Jag minns ingenting av den kvällen.

Nästa dag hade jag två programpunkter som jag inte inhiberade. Tyckte att jag kände mig okej. Mejlade mina döttrar och berättade om det som hänt. De vara mera uppskakade än jag, insisterade på att jag skulle uppsöka läkare för koll, lovade att kontakta bussbolaget och lämna in ett klagomål.

Nu har jag varit på noggranna undersökningar, hos allmänläkare och neurolog, gått igenom tester, röntgats och magnetundersökts. Inga skador har upptäckts. Jag har fått ymnigt beröm för min goda kondition, "i din ålder".

Men själv har jag vaknat upp till en ny verklighet. Jag är oerhört trött, faller i sömn mitt på dagen, flera timmar. Jag har feber. Jag är osocial, vill inte träffa folk, inte gå på bio. Jag glömmer saker, har minnesluckor. Jag har slutat åka buss, använder bara spårvagn. Jag är fortfarande i chock efter mitt möte med döden. Och jag har inte gråtit en enda gång.

Jag förvånar mig över att ingen läkare har ställt den naturligaste av frågor: hur mår du innerst inne? Du har fått en allvarlig påminnelse om människans dödlighet, hur har det påverkat dig?

Själen kan inte röntgas. Men om det vore möjligt så vet jag att den skulle uppvisa blåmärken, panikstörningar, rädslotraumor. Och det outplånliga minnet av ett hjul som inte har bestämt sig för om det skall stå stilla eller krossa det där huvudet som plötsligt ligger i vägen. Mitt huvud, mitt enda huvud.

Ett enda råd från en chockskadad bloggare: använd aldrig den utgång som är längst bak i bussen.

 

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre handlingskraftiga döttrar, sex barnbarn. Har börjat använda en ny förkortning: ODTAA.  One Damn Thing After Another. Används av läkare när de lyckats avvärja en svår kris, som sedan följs av en annan... och ytterligare en annan...

Bloggen om gemenskap – Kaikki kirjoitukset

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Näytä lisää ›